Lars-Eric Kennmark
född 29 september 1941
avliden 22 februari 2024
Idrottskillen Lars-Eric (som vi alla kallade Lasse) som redan i unga år var framfusig och framgångsrik på idrottsplanen, framförallt i fotboll men även i andra lagsporter som bandy och ishockey. Han gjorde inom fotbollen avtryck i många decennier som spelare, tränare, ledare och därefter som läktarproffs.
Lasse växte ur den lokala fotbollen redan som 20 åring och lämnade moderklubben IF Hebe i Silverdalen 1961 för ett riktigt klassigt brukslag Åtvidabergs FF som då fanns i Sveriges näst högsta serie. Till ÅFF kom han och en annan Hebegrabb Lage Andersson 1961 och spelade där i flera säsonger. Han satte verkligen avtryck där och var framgångsrik dock nådde de inte Allsvenskan under Lasses år i ÅFF. Om jag inte minns helt fel som var det Björn Nordqvist som fått guldbollen nåt år runt 1965-1966 och som fick frågan av någon journalist vem som var den tuffaste spelaren han mött och då svarade världsbacken Björn Nordqvist – utan tvekan Lars-Eric Kennmark i Åtvidaberg.
Den attityden och vinnarinstinkten är det få förunnat att ha, den tog definitivt Lasse till elitfotbollen. Efter åren i ÅFF kom han tillbaka till hemtrakterna och valde då att spela i Vimmerby IF och var med och tog upp dem i trean nästan direkt. Enligt våra egna historieböcker var han spelare fram till 1971 då han avslutade den aktiva karriären för att bli VIF-tränare och va redan de första två åren hårsmånen från att ta upp laget i div 3. Det strandade på sista kvalmatchen mot Lessebo 1972 och även 1973 trots att VIF vunnit mot Loftahammar med 6-0 så kom ett sent straffmål av Målilla i sin match på övertid i absolut sista matchen 1973, vilket gjorde att Målilla GoIF gick upp istället. Vad jag hört i efterhand var det stenhård träning med Lasse han drev på och ville mycket och fick med sig spelarna. Fotbollsledningen innehöll även den legender som la ner hela sin själ i VIF-fotbollen, jag tänker på Yngve ”Kantus” Andersson och Göran ”Kardullen” Berggren.
Lasse var under några år även anställd av VIF för att sköta Vimarvallen som tidigare varit under kommunal drift. Under hans år gick planen från att varit en vanlig gräsplan till att vara av toppklass och en fröjd att spela på. Det krävdes Lasses jävlar anamma och ivriga sätt att hålla ogräset borta och minutiöst sköta bevattning och gräsklippning.
Jag nämnde tidigare i detta minnesord att Lasse var ett läktarproffs, med det menar jag att han såg väldigt mycket fotboll och jag vet att både dottern Maria ”Burken” och Mikael ”Kennis” och även barnbarnen fått höra ett och annat sanningens ord när de spelat sina matcher. Lasse alltid hade kommentarer om spelet, spelare, motståndare och domare. Precis som han hade när han spelade själv. Många dråpliga och roliga kommentarer kunde höras när man satt i närheten av Lasse på läktaren på Vimarvallen , Arena Ceos eller Gullemon. Jag och många andra sportfånar känner igen sig i beteendet men det är ju det som är tjusningen med idrotten. Ingen annanstans i samhället ser du sådana oerhörda känsloyttringar där tusentals människor sjunger, skrattar, gråter och kramar vilt främmande människor bara för ens lag har gjort mål. Lasse var sån människa han var uppslukad av matchen och var fortfarande en del av den trots att det var närmare femtio år sen han spelade sin sista match. Jag bara älskar såna personer som är så passionerade av en idrott.
Ett starkt minne av många som jag personligen har från Lasse var när han var lagledare för vårt A-lag i slutet av 70-talet och jag spelade mittfältare. På den tiden fanns inget krav på benskydd så vi var några som inte hade det bla jag själv och våra ytterbackar Lasse Lätt och Gert Eriksson lirade med nedhasade strumpor. Att jag inte hade det berodde nog mest på att mina brassefavoriter inte hade det. Men åter till historien. Jag var då som nu ivrig att vinna boll och sätta mina lagkompisar i bra lägen, oavsett om det var i luften eller på marken gav jag allt för att vinna bollen, hänsynslös mot motståndare men även mot mig själv. Trots att jag fick mer smällar än vad jag gav, gjorde det ibland lite extra ont så man låg ibland kvar till domaren blåst frispark och gett motståndaren gult kort… vid en match mot IFK Västervik såg det riktigt illa ut för mig så Gert Svensson som va tränare sa till Lasse – nu får du gå in bära ut Budo så byter vi ut honom! Lasse blängde och sa – det där va väl ingen smäll, mer än det där måste han tåla! Han kom sen fram till mig och sa - upp med dig där nere blir det inga mål gjorda, du ska spela färdigt matchen! Jag log åt Lasse och sa - det är ingen fara vi kör.
Lasses generation med arbetargrabbar var av det hårdare virket. Jag som spelat seniorfotboll från mitten av 70-talet ända fram till in på 00-talet känner att den typen av personligheter och spelaregenskaper på något sätt tyvärr ebbat ut. De skapade på något oförklarligt sätt en status och aura runt sig som jag saknar bland svensk elitidrott idag.
Jag ser och känner också att det sociala arvet betyder mycket. Lars-Eric och Ulla-Maj har ju barn som blev idrottare och därefter idrottsledare och barnbarn som nu också finns på Vimmerbys idrottsarenor. Att som Lasse få ha sina barn och barnbarn runt sig och kunna följa dem i vardagen och på idrottsanläggningarna är en ynnest och jag vet att det betydde mycket för honom men även för fru, barn och barnbarn.
Mina tankar är idag hos hans familj med Ulla-May och barnen Liselott, Maria och Michael med familjer.
Tack Lasse för allt vad du gett mig och min förening. Minnen för livet finns djupt rotat i mig.
Budo Ericsson
